Mina steg är inte så många som de borde vara men de flesta går jag faktiskt på jobbet. Jag har långt till toan och skrivaren som skriver ut mina gjorda fakturor är också långt borta och eftersom jag fortfarande är lite osäker på hur allt funkar så hämtar jag fakturorna ofta (de är ofta många) och då får jag gå. Stegräknaren har blivit min bästa (o)vän hur man vill ha det. Jag tycker det är kul att se hur många det blir på en dag.

Rehabträningen går framåt. Lite varje dag. Framförallt stretch och styrka. Med hantlar för det mesta. Det gör gott för övre delen av ryggen också och det behöver jag.

Sedan har jag börjat sticka igen efter många års uppehåll. Jag hade gjort mig av med alla mina stickor så nu måste jag köpa nya när det behövs. Håller på men en tröja till Ebbe   för han är så frusen. Sedans skall det bli en slags väst till mig. Det är riktigt mysigt.

  Här fryser inte Ebbe, sommar och varmt är hans årstid. Det är som att sticka till barnen, små söta kläder som faktiskt är väldigt viktiga för en hund som inte har någon underull. Men visst känns det knasigt att klä på hundar men vissa raser måste ha kläder på vintern för att inte frysa. Ebbe är en av dessa raser.

Nu skall jag sluta tjata om min vardag, nu skall jag sticka vidare!

I två dagar i rad har jag besökt läkare och blivit röntgad en gång. Röntgen visade att min axel har läkt ihop bra och jag fick visa läkaren hur jag kunde röra armen. Han var faktiskt förvånad på hur bra det såg ut när jag rörde armen och tyckte att det hade gått fort med min läkning.

Idag var jag på vårdcentralen och fixade en remiss för att göra ett bentäthetsprov som kommer att visa på om jag är benskör eller inte. Läkaren trodde inte det, men tyckte ändå att jag skulle kolla upp det.

Så nu är jag genomgången för denna gång och jag hoppas innerligt att jag slipper gå till doktorn för krämpor på länge. Har inte tid med sånt.

Igår stickade jag färdigt en väst som jag började på förra året. Den blev fin. Det var länge sedan jag stickade, innan förra året alltså, och det är lite kul att komma gång med det igen. Det finns så många fina stickmönster på nätet som är gratis så det blir till och med lite svårt att välja. Nya projekt är på G i alla fall.

Framförallt i goda vänners sällskap. Lagom rehabträning för min axel, lite magträning och lite ryggträning till min ihopsäckade torso. Det behövdes, för det sved i ländryggen vid den maskinen ganska snart efter starten. Mer träning åt folket och framförallt för mig.

Tack Carina och Stefan för trevligt sällskap idag. Kenth hälsar så klart också.

PS Hundarna klarade bra att vara ensamma den stunden. Såg rätt yrvakna ut när vi kom hem Ds

Idag när jag gick från jobbet kl 16.00 så var det i det närmaste ljust ute. Lite hade det börjat skymma men det kändes så bra att ljuset är på väg tillbaka. Inte var det så himla kallt heller och det var ju ännu bättre  .

En bra start på helgen!

Det känns väldigt bra att äntligen kunna gå ut med hund(arna) igen. Ebbe kom hem från sin kärlekssemester och jag gick ut med båda hundarna en liten kort runda. Himla kul. Dessutom har Atle fattat att det är jag som håller i snöret och han drog inte alls lika mycket lika mycket idag.

Nu är det bara en tidsfråga innan jag kan träna fullt ut (och som vanligt i min takt såklart) och det skall bli så kul.

Jag är ju bara tvungen att kommentera det här med statistiken på den här sajten. Lite kul faktiskt. Har aldrig tänkt på det tidigare, men det kommer att bli kul att följa, även om jag vet att det är de närmast sörjande som mest tittar   

Idag var jag för första gången på en dryg månad ute med en hund, jo bara en eftersom Ebbe är och gör valpar   hos sin kennel. Vi gick ner till ängen, Atle och jag. Först skulle jag egentligen bara rasta honom, men sedan fick jag lust att gå en liten bit till och Atle var på bushumör, så vi gick som sagt till ängen. Jag släppte honom och han hittade en pinne och sprang som en rottweiler skall, med skuttande steg som en hare, och var så glad. Pinnen tappade han stup i sekunden, men han hittade den igen och skuttade vidare. Nu när det är helt snötäckt tänkte jag inte på att det egentligen var helt mörkt ute. Underbart vackert och jag njöt trots att kylan bet i kinderna.

Idag var även första gången som Atle var ensam hemma i flera timmar och han var duktig. När jag kom hem såg han inte upprörd ut utan bara lite gnällig när han hörde mig. Jag vet hur hysteriska hundar brukar se ut om de inte klarar att vara ensamma hemma, så jag vet att det var OK.

På jobbet är det stressigt men himla roligt. Jag börjar komma in i att jag måste göra det mesta på engelska och det är himla lärorikt. Synd att jag inte kan stanna längre än februari ut, men så är det.